Kalvning

Idag var jag med om något fantastiskt. Chefen ropade att jag skulle komma och hjälpa honom att förlösa en kalv. Jag kände när jag närmade mig den arma kon att det knöt sig i magen på mig. Ut ur rumpan på kossan stack två pyttesmå klövar fram och man kunde ana en liten mule. Vi snörade varsitt rep i kalvens utstickande ben och började försiktigt men starkt att dra. Jag ville inte titta på det stackars djuret som förmodligen hade grymt ont i baken. Ut kom ialla fall en liten slemmig och samtidigt hårig varelse. Det visade sig vara en söt liten kviga som vi drog fram till mamman som fick buffa på den tills den reste sig.

Klart att jag har sett nyfödda kalvar och jag har sett när de har fötts också på håll, men det här var något helt annat. Jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag är inte rädd för blod men jag är rädd för smärtan. Och det såg verkligen ut att göra djävulskt ont. Men kossan hade en väldigt klar blick utan antydan till rädsla , jag blev så facinerad av dess lugn och när kalven var ute så tog hon den till sig och började genast tvätta den. Moderskärlek. Jag skiter i vad alla cyniker säger om att djur är djur och att de bara gör vad de ska. Jag kände att det här är lika för alla. Människa som djur.

Ärligt talat så blev jag ganska rörd efteråt när jag fattade innebörden av allt och när jag såg kossan som vårade sin lilla baby. Jag vet inte varför, jag brukar inte vara sån. Men det var nästan svårt att inte gråta, inte för att jag var ledsen men det var en väldig egendomlig känsla som spred sig i kroppen.